Teets historia i korthet

Legend och ursprung

Den mest kända berättelsen om teets början är en legend. Den mytiske kejsaren Shennong, ”den gudomlige bonden” som sägs ha lärt kineserna jordbruk och örtmedicin, satt och kokade vatten i skuggan av ett träd när några blad singlade ner i hans kittel. Han drack, kände sig uppfriskad – och teet var fött. Traditionen daterar händelsen till 2737 f.Kr., men berättelsen skrevs ner långt senare, och Shennong är en mytisk gestalt snarare än en historisk.

Vad vi däremot vet är att teplantan härstammar från området där sydvästra Kina möter Myanmar, Laos och nordöstra Indien. Människorna där har tuggat, kokat och bryggt bladen sedan långt innan något skrevs ner. Bergsfolken i Yunnan vårdar fortfarande uråldriga teträd, en del av dem flera hundra år gamla.

De tidigaste fysiska beläggen för tedrickande identifierades 2016. Forskare analyserade växtrester ur graven efter kejsar Jing av Handynastin, som dog 141 f.Kr., och kunde visa att det var te. Skriftliga källor från samma tid nämner att te köptes och tillreddes, och under de första århundradena e.Kr. var det en känd dryck, om än bara regionalt.

Tangdynastin: te blir en konstform

Teets första guldålder kom under Tangdynastin (618–907). Teet spreds från södern till hela Kina, blev en vardagsdryck vid hovet och i klostren och beskattades för första gången av staten.

Omkring 760–780 skrev den lärde Lu Yu Cha Jing, ”Klassikern om te”, den första boken som helt ägnades åt te. I tre korta volymer beskrev han hur te växer, hur det plockas och bereds, vilka redskap som behövs, vilket vatten som är bäst (bergskällor före floder, floder före brunnar) och hur teet ska bryggas och serveras. För Lu Yu var te nästan en andlig praktik, och han hedras fortfarande i Kina som ”teets vise”.

Tangtidens te var något helt annat än det de flesta av oss dricker i dag. Bladen ångades, stöttes och pressades till kakor. När det var dags att dricka rostades en bit av kakan, maldes till pulver och kokades i vatten, ofta med salt.

Songdynastin: vispat te

Under Songdynastin (960–1279) gick modet över till pulvriserat te som vispades med hett vatten i en skål tills det skummade. Bland eliten var tetävlingar populära: kännare bedömde skummets färg och hur länge det höll sig. Mörkglaserade skålar var eftertraktade eftersom de lät det ljusa skummet framträda.

Japan och teets väg

Buddhistiska munkar förde te från Kina till Japan redan på 700- och 800-talen, men det slog inte rot förrän 1191, när munken Eisai kom hem från Kina med tefrön och Songtidens metod att vispa pulvriserat te. År 1211 skrev han Kissa Yōjōki, ”Att dricka te för hälsans skull”, där han rådde munkar att dricka te för att hålla sig vakna under meditationen.

Under de följande århundradena blev vispat grönt te, det vi i dag kallar matcha, en central del av zenbuddhismen och samurajkulturen. På 1500-talet förfinade temästaren Sen no Rikyū teceremonin, chanoyu, till den form som fortfarande utövas i dag: en stilla, noggrant koreograferad ritual i ett litet, enkelt terum, byggd kring idealen harmoni, respekt, renhet och stillhet.

Gröna teer i löste, som sencha, kom senare, på 1700-talet. Det är ångningen som utvecklades i Japan som gör att japanska gröna teer smakar gräsigt och havsaktigt, medan kinesiska gröna teer, som pannrostas, smakar nötigt och rostat.

Mingdynastin: löste tar över

År 1391 beordrade den förste Mingkejsaren, Hongwu, att tributte skulle lämnas som lösa blad i stället för pressade kakor, enligt uppgift för att bespara bönderna det mödosamma arbetet att tillverka dem. Oavsett skälet blev följderna bestående: att låta hela blad dra i hett vatten, som större delen av världen gör i dag, blev det normala i Kina.

Med det kom nya teredskap, bland dem de små oglaserade lerkannorna från Yixing, och nya tesorter. Både oolong och svart te utvecklades i provinsen Fujian under sena Mingtiden och tidiga Qingtiden. Svart te, som tålde långa resor bra, skulle sedan erövra västvärlden.

Teet färdas västerut

Te hade handlats över land i århundraden, längs Te- och hästvägen in i Tibet och på karavanvägar till Centralasien och Ryssland. Men Europa hörde talas om det först på 1500-talet, genom portugisiska och italienska resenärer. Holländarna förde den första kommersiella lasten till Europa omkring 1610.

I England såldes te första gången på Londons kaffehus på 1650-talet. Det stora genombrottet kom med Katarina av Braganza, den portugisiska prinsessan som gifte sig med Karl II 1662 och tog med sig sin förkärlek för te till det engelska hovet. Inom ett sekel hade te gått från lyxvara till folkvana, hjälpt av sjunkande priser och under lång tid av en omfattande smuggling förbi de höga skatterna.

Sverige och Svenska Ostindiska Companiet

Sverige spelade en verklig roll i den europeiska tehandeln. Svenska Ostindiska Companiet, grundat i Göteborg 1731, skickade skepp till Kanton, i dag Guangzhou, i mer än sjuttio år. Te var den i särklass viktigaste lasten. Mycket av teet såldes vidare på auktion till utländska köpare, och en del smugglades sedan in i Storbritannien.

Det mest kända av kompaniets skepp, ostindiefararen Götheborg, sjönk vid inloppet till Göteborgs hamn 1745 på hemväg från Kina, lastad med te, porslin och siden. En del av teet som bärgades ur vraket århundraden senare ska ha gått att dricka. En fullskalig kopia av skeppet byggdes i Göteborg och seglade till Kina 2005–2007.

Politik, imperier och plantager

Te har format världspolitiken. År 1773 vräkte amerikanska kolonister, i protest mot de brittiska skatterna, lådor med te från Brittiska Ostindiska kompaniet i Bostons hamn. Boston Tea Party blev en av gnistorna till den amerikanska revolutionen.

Storbritanniens aptit på kinesiskt te skapade ett enormt handelsunderskott, som Ostindiska kompaniet försökte jämna ut genom att sälja indiskt opium till Kina. Resultatet blev opiumkrigen 1839–1842 och 1856–1860, ett mörkt kapitel där te flätades samman med droger och krig.

För att bryta beroendet av Kina började Storbritannien odla te i sina egna kolonier. År 1823 fick den skotske handelsmannen Robert Bruce se teplantor som växte vilt i Assam, och i slutet av 1830-talet såldes Assamte i London. I slutet av 1840-talet reste botanikern Robert Fortune förklädd genom Kina på uppdrag av Ostindiska kompaniet. Han smugglade ut tusentals teplantor och frön och värvade skickliga tearbetare. Många av plantorna hamnade vid Himalayas fot kring Darjeeling.

På Ceylon, i dag Sri Lanka, var kaffe länge den viktigaste grödan. 1867 anlade James Taylor öns första kommersiella teplantage i Loolecondera, och när en bladsjukdom, kaffeglödrost, ödelade kaffeplantagerna på 1870-talet ställde plantageägarna om till te. Sri Lanka säljer fortfarande sitt te som Ceylonte.

Plantagesystemet gjorde te till en dryck för alla, men det byggde på hårt och ofta exploaterande arbete, till stor del utfört av arbetare som förts dit från södra Indien. Löner och arbetsvillkor på teplantagerna är fortfarande en aktuell fråga, och det är ett skäl till att många tekunder söker sig till direkthandel eller te som är Fairtrade- eller Rainforest Alliance-certifierat.

Afternoon tea och den moderna koppen

På 1840-talet ska Anna, hertiginna av Bedford, ha börjat dricka te med smörgås och kaka sent på eftermiddagen, för att stå ut med den långa väntan mellan lunch och en sen middag. Afternoon tea blev en fashionabel sällskapsritual och är fortfarande en brittisk institution.

Under 1900-talet industrialiserades teet. Tepåsen, som ofta tillskrivs Thomas Sullivan, en tehandlare i New York som skickade ut varuprover i små sidenpåsar omkring 1908, gjorde te snabbare och enklare att brygga. CTC-metoden, som utvecklades i Assam på 1930-talet, gav ett kraftigt te som drar snabbt, perfekt för påsar. Iste slog igenom i USA och blev en självklarhet på sommaren, och senare spreds bubble tea från Taiwan över hela världen.

Samtidigt växte en motrörelse fram. Från slutet av 1900-talet och framåt har specialbutiker för te åter gett tedrickare i väst tillgång till helbladste från enskilda ursprung i Kina, Japan, Taiwan och Indien. Teprenumerationer är en del av den berättelsen: ett enkelt sätt att upptäcka teer du aldrig skulle hitta i mataffären, direkt från människor som väljer sina teer med omsorg.

I nästa kapitel tittar vi närmare på de sex tesorter som de här butikerna säljer.